Min Bok - Världens Sämsta Höst

Världens sämsta höst

”You were given this life, because you are strongenough to live it.”

Världens sämsta höst kom alltså kom hösten 2014. Skolanbörjade, jag började i åttonde klass och allt kändes väldigt bra. Vi skullesnart åka till Turkiet på semester och ha en riktigt mysig vecka tillsammansmed familjen.

Veckan i Turkiet gick snabbt och det var skönt attvara iväg i värmen. Men lyckan som fanns i kroppen skulle bli kortvarig. Envecka efter att vi kommit hem var min morbror och kusin med om enfyrhjulingsolycka. De körde av vägen och in i ett träd sedan vet ingen riktigtvad det mer var som hände. Min morbror kördes nästan direkt ner till Lund medambulans då han fått både allvarliga inre och yttre skador. Då trodde jag attjag skulle förlora min morbror. Min kusin däremot kom undan med endast ettskrapsår i pannan. Jag är helt säker på att hon hade änglavakt och att det varmin kusin Per som vakade över henne. Min värld rasade samman. (?)

Då min kusin kördes ner till Helsingborgs lasarettåkte min moster och mamma ner till henne så att hon inte skulle vara själv. Dennatten sov jag inte många timmar utan jag låg och väntade på nästa besked. Jagvar rädd för att förlora min morbror. Som tur var blev väntan på ett beskedinte jättelång.

Veckorna gick och min morbror började att må bättre.Så småningom fick han komma hem från sjukhuset och allt började att kännas heltokej igen.

Men en kväll i oktober hade jag väldigt svårt attsova. Jag hörde även att mamma och pappa var vakna och att de diskuterade omnågot. Jag hörde inte vad men plötsligt hörde jag hur ytterdörren gick igen,hur bilen startades och körde iväg. Samtidigt hör jag Alva utanför min dörr ochnär hon går ner för trappan bestämmer jag mig för att också göra det.

Det var då jag fick ett av de värsta besked som jagnågonsin fått i hela mitt liv. Mina föräldrar skulle dela på sig. Vår familjskulle inte längre vara hel utan den skulle bestå utav två familjer i två olikahus.

Veckorna som gick var jobbiga men det funkade ochsamtidigt rullade skolan på som vanligt. Dessutom letade mamma efter lägenhetoch mamma och pappa turades om att bo hemma med oss. Medan den ena var hos ossbodde den andra hos sina föräldrar eller syskon. I nästan fyra veckor höll vipå såhär. Den värld som redan rasat ihop en gång rasade ännu en gång.

En lördag i mitten av november åkte Alva, Nova, mammaoch jag upp till min moster för att julbaka. Vi skulle baka lussebullar ochpepparkakor. Men mamma var inte med. Hon låg uppe i min mosters säng hela dagenoch hon varken åt eller sov, hon bara låg där. Mamma stannade hos dem dennatten då vi inte ville att hon skulle köra oss hem. Dagen efter bestämde sigmin moster för att köra in mamma till psykakuten. Där fick hon spendera en nattinnan hon blev skickad till allmänna psykiatrin i Växjö. Hon var inlagd i tvåoch en halv vecka och de var de jobbigaste veckorna i mitt liv. Mamma varinlagd, oron över att mina föräldrar ska dela på sig och så måste jag samtidigtfokusera på skolan. Och i det läget fick skolan dra det kortaste strået. Jagvar i skolan fysiskt men jag var inte där psykiskt.

När mamma hade varit inlagd i nästan en vecka fick viäntligen komma upp och hälsa på henne. Men då det bara var pappa som var överfemton då fick vi inte gå in på avdelningen utan vi fick sitta i ett samtalsrumprecis utanför. Det gick jättebra och det var så skönt att få träffa mamma igenfast att det var lite spänt mellan mamma och pappa. Känslan när mamma senskulle gå in på avdelningen igen var hemsk. Vi visste inte hur lång tid tilldet skulle ta innan vi fick träffa henne igen och vi visste inte hur länge tillmamma skulle vara inlagd.

När mamma skulle in på avdelningen fick hon ringa påen dörrklocka så kom de och öppnade dörren för henne. Och medan hon gick in därfick vi andra få ner för trappan. Väl där nere kändes det som att korridorernavar kilometer långa. Med dörrar på båda sidorna av väggen och sjukhuslampor itaket. Det gav mig rysningar.

Efter de två och en halv veckorna fick mamma komma hemoch både mamma och pappa bodde hemma trots att det var lite spänt. Och jag ärså glad för att de fortsatte att kämpa. För idag, nästan ett år efter minmorbrors olycka är allt så mycket bättre än vad det någonsin varit och helafamiljen mår så mycket bättre.

Hösten 2014 gick till historien som världens sämstahöst, eller i alla fall i mitt liv. Och även fast att jag trodde att det inteskulle kunna bli bra igen, så blev det faktiskt det. För idag känner jag migstarkare än vad jag någonsin gjort tidigare.

Gillar

Kommentarer