Min Bok - Det Här Med Vänner

Det här med vänner

”Making a million friends is not a Miracle. Themiracle is to make A Friend who will stand by you when milliones are againstyou…”

Jag vet att jag egentligen inte ska klaga på minuppväxt. Den har haft dippar men jag har alltid haft en familj att lutatillbaka på när mina egna ben inte orkat bära mig. Jag har alltid haft vänner,de har kanske inte alltid varit jättemånga. Men hellre ett antal få nära vännerän många bekanta som man brukar säga. Inte heller har vi haft några jobbiga sjukdomareller dödsfall i min släkt. Visst alla blir sjuka då och då men inget som maninte klarar av. Sen kommer vi till skolan, det alltid återkommandesamtalsämnet. Hur går det i skolan? Har du funderat på vad du ska välja pågymnasiet? Trivs du? Idag kan jag säga att jag trivs i skolan, att jag tyckerom att gå till skolan för att få träffa mina kompisar och för att få lära mignya saker. Men så har det inte alltid varit. Därför börjar vi redan frånbörjan, från dagis helt enkelt.

När jag gick på dagis var livet hur bra som helst,fast vilka problem har man egentligen när man är tre år gammal? På minavdelning var vi åtta stycken som var födda år 2000. Fyra tjejer och fyrakillar, det föll sig ganska naturligt att alla lekte med alla och på dagisfinns ju även äldre och yngre barn på samma avdelning. Livet lekte och jag hademin bästa kompis som jag lekte med varje dag.

När vi började i förskoleklass började vi i nyaklasser. Vi blev fler elever i varje klass och det kom andra barn som vi intehade gått med tidigare. Jag och min bästa kompis hamnade i samma klass ochfortsatte att vara bästisar. Då tyckte jag inte det, men idag kan jag säga attjag och hon var nog liten små kaxiga och vi trodde att vi var hur coola somhelst. Året i förskoleklass gick och vi började ettan. Ända skillnaden var attvi hade fått en ny lärare. Annars var allt precis som vanligt med sammaklasskamrater och samma bästis.

Vi började tvåan och jag var sjuk allt oftare, ingetfarligt utan de flesta gångerna var det halsfluss eller något liknande. I snittkan man nog säga att jag var hemma från skolan med feber eller halsflussungefär var femte vecka och detta gjorde då att jag kom lite efter i skolan.Inte kunskapsmässigt utan kompismässigt. De dagar jag inte var i skolan var minbästa kompis med en annan tjej i klassen och en dag när jag kommer tillbakapratar min bästa kompis inte med mig. Hon har nu hittat en ny kompis som varmycket tuffare och häftigare än vad jag var. Det var många raster i tvåan ochtrean som jag antingen gick själv eller pratade med en lärare. För jag kändeatt jag inte hade några vänner. Jag var inte intresserad utav att spelafotboll, så där var jag inte med. Jag var inte heller intresserad av att lekamed dockor och min bästa kompis pratade inte med mig.

Men i våren i trean träffade jag en annan tjej, entjej som jag gått i samma klass med sedan förskoleklass men inte lekt med.Denna tjej kom under en ganska kort period att bli min nya bästa kompis och honbetydde allt för mig. När vi började i fjärde klass gick vi kvar i våra gamlaklasser Jag lekte med min nya bästis och jag kunde känna hur min gamla bästisoch hennes kompis kollade snett på oss. Precis som att de tyckte vi varkonstiga. Bara för att vi inte ville vara med och spela fotboll, klättra i trädeneller bygga kojor. Är vi konstiga då? Det skulle jag inte vilja påstå.

I femteklass fick vi nya klasser och jag och min nyabästis hamnade i olika klasser. Vi försökte att umgås ett tag men det rann liksomut i sanden. Men jag träffade nya kompisar, som även idag är några av minaabsolut bästa vänner. Jag blev kär och fick min första pojkvän. Dock var detväl inte så seriöst då. Men vem sa att det inte skulle bli det?

I sexan fortsatte jag att umgås med mina nya kompisar.Fyra ganska lugna tjejer som blev helt vilda tillsammans. Det är med dem somjag har några av mina absolut roligaste minnen. När vi ses alla fyra idag kanvi se tillbaka på tiden tillsammans och skratta åt hur vi betedde oss i timmar.Jag kan också förstå om andra elever och lärare tröttnade på oss.

Vi skulle äntligen få börja sjuan, komma ner på Huneoch bli stora på riktigt. Tyvärr hamnade vi inte i samma klass. Jag hamnadetillsammans med an av tjejerna och de två andra hamnade i en annan klass. Detvar lite kämpigt i skolan i början men det löste sig ganska snabbt. Jag lärdemig ganska snabbt var alla salar låg och trots att vi hade fått en ny klassigen var det den klassen jag trivdes bäst i. Sjuan rullade på och det var ingakonstigheter. Åttan kom och allt gick åt skogen i slutet av höstterminen pågrund av ett antal händelser i min familj. Men när våren kom och blommade utlöste sig det mesta och jag kunde börja slappna av igen.

Fast att jag många morgnar har gråtit och skrikigt attjag inte vill gå till skolan, de kvällar jag gråtit mig till sömns för att jagabsolut inte ville till skolan dagen efter och de gångerna jag sa att jaghellre skulle vara död än att leva så sitter jag här idag. Jag går i niondeklass, har några extremt underbara vänner som jag vet att jag kan lita på ivått och torrt och en fantastisk pojkvän som jag vet vill ha mig för den jagär.

Så hade jag kunnat, hade jag åkt tillbaka i tiden.Till Maja som är tio år gammal och säger att hon hellre skulle vara död än attleva, då skulle jag berättat för henne att livet kommer vara jobbigt men detkommer att vara värt det och att allt kommer att bli bra.

Gillar

Kommentarer