Header

Min Bok
Mina drömmar

”Every morning you have two choices, continue to sleepwith your dreams, or wake up and chase them.”

Drömmar? Vad är egentligen drömmar? Hur vet jag vilkadrömmar jag ska satsa på och försöka förverkliga? Drömmar kan vara så olikafrån person till person. Någon kanske drömmer om att bli känd, medan en annandrömmer om att bli fotbollsproffs, medan en tredje drömmer om att få träffa enspeciell person. Vad drömmer jag om? Det är en fråga man kan ställa sig självoch för att få ett bra svar på den får man nog tänka efter ganska länge. Jaghar många drömmar, det vet jag. Drömmar om många olika saker, drömmar omskolan, om karriären efter skolan, om livet i allmänhet och mycket, mycket mer.Men vilka drömmar är då värda att satsa på och vilka drömmar ska få förblidrömmar för tillfället? För jag tror, att om du kämpar tillräckligt mycketkommer du förr eller senare att förverkliga alla dina drömmar. Och vem vet, omtio år har du kanske inte samma drömmar som idag. Antingen har du förverkligatdem, eller så har du ersatt dem med nya drömmar.

Om vi börjar med skolan så drömmer jag om att gå utnian med bra betyg. Jag drömmer om att få läsa vidare på universitet ellerhögskola efter gymnasiet. Och jag drömmer också om att få gå en stylistutbildning.Detta är några av de drömmar jag har inom skola och utbildning.

Jag jobbar mot att ha ett meritvärde på minst 300poäng när jag går ut nian, vilket jag tror att jag kommer att lyckas med om jagjobbar riktigt hårt och försöker att anstränga mig lite mer i några ämnen. Attläsa vidare efter gymnasiet är för mig en självklarhet. Jag vet egentligen interiktigt vad jag vill bli när jag blir stor, men jag vet att jag vill ha chansenatt kunna läsa vidare efter gymnasiet. Jag vet också att jag kommer att blibesviken på mig själv om jag inte läser en högskoleförberedande linje. Därförser jag det som en självklarhet att läsa en linje som ger mig behörigheten attkunna läsa vidare senare i livet.

Sedan drömmer jag ju som sagt även om att gå enstylistutbildning, och som jag känner i dagsläget så är det någonting jagkommer att göra inom några år. Från början tänkte jag att gå en stylistlinje pågymnasiet. Men den är inte högskoleförberedande, och det finns många bra kurserpå kortare tid som man kan läsa på kvällar eller ta ett sabbatsår och läsa.

Karriären efter skolan ska väl egentligen inte varanågot som jag funderar över särskilt mycket ännu. Men det är faktiskt något somjag gör. Jag drömmer om att få jobba med människor, men jag drömmer också omatt få jobba som stylist, också drömmer jag om att bloggen ska bli stor så attjag kan ha det som arbete. Min blogg handlar om mig, mitt liv, mina tankar ochmycket mode och skönhet då det är mina två största intressen. Just karriärmässigtär det min största dröm, att få jobba med bloggen, jobba med smink och kläderoch allt annat sådant som jag älskar. Att få stå framför en kamera och poseraför att få snygga outfitbilder, och att få uttrycka mina tankar i text. Det ärmitt absoluta drömjobb och det är det jag jobbar efter att uppnå. Självklartkommer jag även att utbilda mig på ”riktigt” också, så att man har något attfalla tillbaka på. Man vet ju aldrig vad som händer.

Familjemässigt drömmer jag om att få gifta mig med minlivskärlek. I en jättevacker klänning med alla våra vänner och vår familj. Jagdrömmer om att få barn, om att få bli mamma och allt vad det innebär. Mångagånger är det säkert hur jobbigt som helst, men jag kan nog slå vad om nästanvad som helst att det är så värt det.

Jag drömmer om att flytta från Markaryd, flytta tillen större stad. Köpa hus eller lägenhet där och få börja ett nytt kapitel imitt liv. Men innan dess vill jag gärna uppleva världen, resa, kanske boutomlands, plugga och bara njuta utav livets goda dagar.

Drömmar är något som är abstrakt och många gånger ärdet nog svårt att sätta fingret på vad just din dröm är och vad den innebär.Men fundera lite. Har du några drömmar som skulle kunna gå att förverkliga inomnågot år? Eller ska du kanske låta dem ligga ett tag så att du vet precis vaddu ska göra med dem? Som sagt så tror jag att alla drömmar går att förverkliga,vissa tar bara lite längre tid och vem vet egentligen vad som kommer att händaom fem, tio eller femton år?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min Bok
Att få göra det jag älskar

”Wear make-up all you want… Just know when you don´twear it you´re still beautiful.”

Vissa spelar fotboll, andra håller på med musik. Närjag vill göra något som jag verkligen älskar så sminkar jag mig. För många utaver kan det säkert låta lite halvkonstigt. Men det är så det är. När jag villglömma bort allting för en liten stund så tänder jag lamporna vid mittsminkbord, tar fram allt mitt smink, lägger det framför mig och låter fantasinflöda. Jag provar olika färger på ögonskuggor, gör helknasiga sminkningar ochibland när jag inte orkar tänka, eller bara inte vill tänka, då sminkar jag migså som händerna vill. Vill de ta den lila ögonskuggan, ja då tar jag den lilaögonskuggan. Jag låter händerna bestämma hur det ska bli.

Det med händerna kan nog låta lite halvflummigt, menpå något sätt så fungerar det för mig. Jag släpper alla tankar på precisallting och bara sitter där, kollar mig i spegeln och ser något vackert trädafram i spegeln framför mig.

Man skulle nog nästan kunna kalla sminket för minfristad. Det är med det jag utrycker min fantasi, det är där jag sitter när jagdiskuterar med mig själv, och det är där jag sitter när jag bara behöver kopplabort världen en liten stund. Den känslan jag får i kroppen är svår att sättaord på, men jag vet att jag blir lycklig och jag tror att andra kan känna sammakänsla när de gör någonting som de älskar. För egentligen handlar det bara omatt hitta något som du älskar, där du kan uttrycka dig och känna dig fri. Ochdet kan jag göra genom sminket.

För när jag sätter mig där vid min favoritplats mårjag bra. Jag mår bra av att få vara själv, och skapa fina saker på mig självmed hjälp utav smink. Tänk då, att jag får göra det jag älskar varje morgon närjag vaknar. Oftast blir det samma sminkning varje dag i skolan, därför blir detextra roligt på helgerna när man hinner göra lite mer utav det. Och vissamorgnar innan skolan har jag seriöst funderat på att gå upp en stund tidigarebara för att kunna sminka mig lite extra någon dag. Men det slutar alltid medatt jag övertalar mig själv om att sömnen faktiskt är viktigare.

Dessutom, vem älskar inte att få spendera pengar påsaker de verkligen vill ha? Tänk er då lyckan som finns i min kropp varendagång jag beställer hem eller köper nytt smink. Och då ska vi inte ens prata omnär jag går in i en sminkaffär. Då gör hjärtat volter i bröstet på mig. Det ärdyrt det vet jag, men att få spara pengar och sedan kunna köpa den paletten duvelat ha så länge..! Det är extremt roligt, samtidigt som spontanköp ocksåuppskattas utav mig -men desto mindre utav plånboken.

Något annat som också är väldigt roligt med smink äratt man kan sminka andra. Man får prova på att sminka på olika sorters ögonformeroch ansiktsformer. Det leder till att det blir en liten utmaning i sig att fåpersonen att se så bra ut som möjligt. Och alla som känner mig vet att jag intebackar för en utmaning i första taget, och absolut inte när utmaningen harnågot med smink att göra.

Men det tog ett tag innan jag hittade vad min passionvar. Jag har provat på att spela fotboll men den ”karriären” varade endast tvåträningar, jag har gått på gymnastik i många år och jag simmade väldigt länge. Närjag simmade kopplade jag också av på ett speciellt sätt, men det är långt ifrånlika skönt som när jag kopplar av när jag sminkar mig. Utöver detta har jagäven provat på dans, skytte och golf. Men min stora passion är alltså smink ochskönhet, allt som har med det yttre att göra. Smink, kläder, skor, olika frisyrerockså vidare. Det skulle kunna gå att göra listan väldigt lång.

Men lika mycket som jag älskar att sminka mig och attha smink på mig, älskar jag att tvätta av sminket på kvällen och att gå utandet. Att få känna den sköna renhetskänslan när man tvättar av sminket påkvällen är nog en utav de bästa känslorna som finns (förutom att vara kär då).

Man skulle nog kunna säga att jag har tvåpersonligheter, en som älskar att gå runt fullt fixad i klänning, med lockigthår och lösögonfransar, och en som går i mjukiskläder, osminkad och håret i enknut. Till skolan kör jag nog på en liten blandning, men den sistnämndapersonligheten är det bara mina nära och kära som har fått se. Men så länge somjag känner mig trygg i mig själv så kan jag gå runt och se ut precis som jagvill.

Jag ska erkänna för er att när jag började skrivadetta kapitel var jag inte säker på att jag skulle få ihop det, och om niskulle förstå hur det är jag känner angående smink och skönhet. Men jag hoppasoch tror att jag lyckades ganska bra med det.

Likes

Comments

Min Bok
Världens sämsta höst

”You were given this life, because you are strongenough to live it.”

Världens sämsta höst kom alltså kom hösten 2014. Skolanbörjade, jag började i åttonde klass och allt kändes väldigt bra. Vi skullesnart åka till Turkiet på semester och ha en riktigt mysig vecka tillsammansmed familjen.

Veckan i Turkiet gick snabbt och det var skönt attvara iväg i värmen. Men lyckan som fanns i kroppen skulle bli kortvarig. Envecka efter att vi kommit hem var min morbror och kusin med om enfyrhjulingsolycka. De körde av vägen och in i ett träd sedan vet ingen riktigtvad det mer var som hände. Min morbror kördes nästan direkt ner till Lund medambulans då han fått både allvarliga inre och yttre skador. Då trodde jag attjag skulle förlora min morbror. Min kusin däremot kom undan med endast ettskrapsår i pannan. Jag är helt säker på att hon hade änglavakt och att det varmin kusin Per som vakade över henne. Min värld rasade samman. (?)

Då min kusin kördes ner till Helsingborgs lasarettåkte min moster och mamma ner till henne så att hon inte skulle vara själv. Dennatten sov jag inte många timmar utan jag låg och väntade på nästa besked. Jagvar rädd för att förlora min morbror. Som tur var blev väntan på ett beskedinte jättelång.

Veckorna gick och min morbror började att må bättre.Så småningom fick han komma hem från sjukhuset och allt började att kännas heltokej igen.

Men en kväll i oktober hade jag väldigt svårt attsova. Jag hörde även att mamma och pappa var vakna och att de diskuterade omnågot. Jag hörde inte vad men plötsligt hörde jag hur ytterdörren gick igen,hur bilen startades och körde iväg. Samtidigt hör jag Alva utanför min dörr ochnär hon går ner för trappan bestämmer jag mig för att också göra det.

Det var då jag fick ett av de värsta besked som jagnågonsin fått i hela mitt liv. Mina föräldrar skulle dela på sig. Vår familjskulle inte längre vara hel utan den skulle bestå utav två familjer i två olikahus.

Veckorna som gick var jobbiga men det funkade ochsamtidigt rullade skolan på som vanligt. Dessutom letade mamma efter lägenhetoch mamma och pappa turades om att bo hemma med oss. Medan den ena var hos ossbodde den andra hos sina föräldrar eller syskon. I nästan fyra veckor höll vipå såhär. Den värld som redan rasat ihop en gång rasade ännu en gång.

En lördag i mitten av november åkte Alva, Nova, mammaoch jag upp till min moster för att julbaka. Vi skulle baka lussebullar ochpepparkakor. Men mamma var inte med. Hon låg uppe i min mosters säng hela dagenoch hon varken åt eller sov, hon bara låg där. Mamma stannade hos dem dennatten då vi inte ville att hon skulle köra oss hem. Dagen efter bestämde sigmin moster för att köra in mamma till psykakuten. Där fick hon spendera en nattinnan hon blev skickad till allmänna psykiatrin i Växjö. Hon var inlagd i tvåoch en halv vecka och de var de jobbigaste veckorna i mitt liv. Mamma varinlagd, oron över att mina föräldrar ska dela på sig och så måste jag samtidigtfokusera på skolan. Och i det läget fick skolan dra det kortaste strået. Jagvar i skolan fysiskt men jag var inte där psykiskt.

När mamma hade varit inlagd i nästan en vecka fick viäntligen komma upp och hälsa på henne. Men då det bara var pappa som var överfemton då fick vi inte gå in på avdelningen utan vi fick sitta i ett samtalsrumprecis utanför. Det gick jättebra och det var så skönt att få träffa mamma igenfast att det var lite spänt mellan mamma och pappa. Känslan när mamma senskulle gå in på avdelningen igen var hemsk. Vi visste inte hur lång tid tilldet skulle ta innan vi fick träffa henne igen och vi visste inte hur länge tillmamma skulle vara inlagd.

När mamma skulle in på avdelningen fick hon ringa påen dörrklocka så kom de och öppnade dörren för henne. Och medan hon gick in därfick vi andra få ner för trappan. Väl där nere kändes det som att korridorernavar kilometer långa. Med dörrar på båda sidorna av väggen och sjukhuslampor itaket. Det gav mig rysningar.

Efter de två och en halv veckorna fick mamma komma hemoch både mamma och pappa bodde hemma trots att det var lite spänt. Och jag ärså glad för att de fortsatte att kämpa. För idag, nästan ett år efter minmorbrors olycka är allt så mycket bättre än vad det någonsin varit och helafamiljen mår så mycket bättre.

Hösten 2014 gick till historien som världens sämstahöst, eller i alla fall i mitt liv. Och även fast att jag trodde att det inteskulle kunna bli bra igen, så blev det faktiskt det. För idag känner jag migstarkare än vad jag någonsin gjort tidigare.

Likes

Comments

Min Bok
Den perfekta världen

”Faking asmile is so much easier than explaining why you are sad”.

Varför ärdet mycket enklare att le på låtsas än att berätta varför man är ledsen? Är detför att vi lever i en värld där allt ska se så ”perfekt” ut utåt? Jag vet egentligeninte varför men jag känner igen mig. Och om jag känner igen mig, hur mångaandra är det då som också gör det? Jag vet att det är många, många personer sommår dåligt men inte vill erkänna det eller helt enkelt inte vill att andra skaveta att de mår dåligt. För precis som citatet lyder är det mycket enklare attlåtsas vara glad än att förklara för andra varför du är ledsen. För då troralla andra att allt är precis som det ska vara. För om de mår dåligt är de inte”perfekta”. Men vad är egentligen ”perfekt”?

Jag kanerkänna för er att jag faktiskt har gjort så några gånger. Det är inte mångagånger, men det har hänt. Speciellt förra hösten då hela mitt liv var kaos, detvar så mycket enklare att le lite och säga att man mådde ok fast att allt barakändes helt hopplöst just då. Man ville ju inte visa sig svag. Men för mig sålöste det sig bra, men det gör det inte för alla. Det finns folk som mår sådåligt att de försvinner in i ett självskadebeteende, att de gråter sig självatill sömn varenda kväll och att de till slut väljer att avsluta sina liv föratt de inte orkar mer.

Men vad ärdet då som gör att så många mår dåligt eller känner att de inte trivs med sigsjälv? Jag tror att de sociala medierna har mycket med detta att göra. Det ärinte bara deras fel, men mycket kan bero på det. För hela tiden, dag in och dagut matas vi med bilder på de ”perfekta” kropparna, på hur många gånger man skaträna för att bli sådär ”perfekt”, vad du ska äta, hur du ska sminka dig ochhur du ska klä dig.

Jag tyckerinte om att träna, det är något av det tråkigaste jag vet. Är jag då inte ”perfekt”för att jag inte tränar si och så många timmar i veckan? En annan tjej som intetycker om att sminka sig, är hon då inte ”perfekt” för att hon inte sminkarsig? Jo det är hon, för alla vi på denna jord är ”perfekta” precis som vi är.Om vi nu vill använda ordet ”perfekt”, för det är egentligen ett ord som jaginte tycker om. För vem kan egentligen avgöra vad som är ”perfekt”?

Någontingsom är ”perfekt” för mig är antagligen inte ”perfekt” för dig. Så för att vialla ska kunna må lite bättre, kan vi inte bara kolla upp från våra telefoneren liten stund och strunta i den ”perfekta” världen. Titta upp, umgås med demänniskor som gör dig glad, skratta, njut och ta vara på den tiden som vifaktiskt har. Och om du inte mår bra, våga fråga efter hjälp och våga ta emotden hjälp som erbjuds. Snälla gör det, var snäll mot dig själv så ska du snartfå se att det där låtsas leendet snart inte är på låtsas utan på riktigt.

För litemer än ett år sedan rasade hela mitt liv samman på grund utav händelser somdrabbade min familj. Men idag står jag här starkare än någonsin förr och fastbesluten av att klara av det som kastas på mig. Mitt leende är inte längre pålåtsas och jag vill inte att ditt heller ska vara det. Tillsammans är vistarka!

Likes

Comments

Min Bok
Det här med vänner

”Making a million friends is not a Miracle. Themiracle is to make A Friend who will stand by you when milliones are againstyou…”

Jag vet att jag egentligen inte ska klaga på minuppväxt. Den har haft dippar men jag har alltid haft en familj att lutatillbaka på när mina egna ben inte orkat bära mig. Jag har alltid haft vänner,de har kanske inte alltid varit jättemånga. Men hellre ett antal få nära vännerän många bekanta som man brukar säga. Inte heller har vi haft några jobbiga sjukdomareller dödsfall i min släkt. Visst alla blir sjuka då och då men inget som maninte klarar av. Sen kommer vi till skolan, det alltid återkommandesamtalsämnet. Hur går det i skolan? Har du funderat på vad du ska välja pågymnasiet? Trivs du? Idag kan jag säga att jag trivs i skolan, att jag tyckerom att gå till skolan för att få träffa mina kompisar och för att få lära mignya saker. Men så har det inte alltid varit. Därför börjar vi redan frånbörjan, från dagis helt enkelt.

När jag gick på dagis var livet hur bra som helst,fast vilka problem har man egentligen när man är tre år gammal? På minavdelning var vi åtta stycken som var födda år 2000. Fyra tjejer och fyrakillar, det föll sig ganska naturligt att alla lekte med alla och på dagisfinns ju även äldre och yngre barn på samma avdelning. Livet lekte och jag hademin bästa kompis som jag lekte med varje dag.

När vi började i förskoleklass började vi i nyaklasser. Vi blev fler elever i varje klass och det kom andra barn som vi intehade gått med tidigare. Jag och min bästa kompis hamnade i samma klass ochfortsatte att vara bästisar. Då tyckte jag inte det, men idag kan jag säga attjag och hon var nog liten små kaxiga och vi trodde att vi var hur coola somhelst. Året i förskoleklass gick och vi började ettan. Ända skillnaden var attvi hade fått en ny lärare. Annars var allt precis som vanligt med sammaklasskamrater och samma bästis.

Vi började tvåan och jag var sjuk allt oftare, ingetfarligt utan de flesta gångerna var det halsfluss eller något liknande. I snittkan man nog säga att jag var hemma från skolan med feber eller halsflussungefär var femte vecka och detta gjorde då att jag kom lite efter i skolan.Inte kunskapsmässigt utan kompismässigt. De dagar jag inte var i skolan var minbästa kompis med en annan tjej i klassen och en dag när jag kommer tillbakapratar min bästa kompis inte med mig. Hon har nu hittat en ny kompis som varmycket tuffare och häftigare än vad jag var. Det var många raster i tvåan ochtrean som jag antingen gick själv eller pratade med en lärare. För jag kändeatt jag inte hade några vänner. Jag var inte intresserad utav att spelafotboll, så där var jag inte med. Jag var inte heller intresserad av att lekamed dockor och min bästa kompis pratade inte med mig.

Men i våren i trean träffade jag en annan tjej, entjej som jag gått i samma klass med sedan förskoleklass men inte lekt med.Denna tjej kom under en ganska kort period att bli min nya bästa kompis och honbetydde allt för mig. När vi började i fjärde klass gick vi kvar i våra gamlaklasser Jag lekte med min nya bästis och jag kunde känna hur min gamla bästisoch hennes kompis kollade snett på oss. Precis som att de tyckte vi varkonstiga. Bara för att vi inte ville vara med och spela fotboll, klättra i trädeneller bygga kojor. Är vi konstiga då? Det skulle jag inte vilja påstå.

I femteklass fick vi nya klasser och jag och min nyabästis hamnade i olika klasser. Vi försökte att umgås ett tag men det rann liksomut i sanden. Men jag träffade nya kompisar, som även idag är några av minaabsolut bästa vänner. Jag blev kär och fick min första pojkvän. Dock var detväl inte så seriöst då. Men vem sa att det inte skulle bli det?

I sexan fortsatte jag att umgås med mina nya kompisar.Fyra ganska lugna tjejer som blev helt vilda tillsammans. Det är med dem somjag har några av mina absolut roligaste minnen. När vi ses alla fyra idag kanvi se tillbaka på tiden tillsammans och skratta åt hur vi betedde oss i timmar.Jag kan också förstå om andra elever och lärare tröttnade på oss.

Vi skulle äntligen få börja sjuan, komma ner på Huneoch bli stora på riktigt. Tyvärr hamnade vi inte i samma klass. Jag hamnadetillsammans med an av tjejerna och de två andra hamnade i en annan klass. Detvar lite kämpigt i skolan i början men det löste sig ganska snabbt. Jag lärdemig ganska snabbt var alla salar låg och trots att vi hade fått en ny klassigen var det den klassen jag trivdes bäst i. Sjuan rullade på och det var ingakonstigheter. Åttan kom och allt gick åt skogen i slutet av höstterminen pågrund av ett antal händelser i min familj. Men när våren kom och blommade utlöste sig det mesta och jag kunde börja slappna av igen.

Fast att jag många morgnar har gråtit och skrikigt attjag inte vill gå till skolan, de kvällar jag gråtit mig till sömns för att jagabsolut inte ville till skolan dagen efter och de gångerna jag sa att jaghellre skulle vara död än att leva så sitter jag här idag. Jag går i niondeklass, har några extremt underbara vänner som jag vet att jag kan lita på ivått och torrt och en fantastisk pojkvän som jag vet vill ha mig för den jagär.

Så hade jag kunnat, hade jag åkt tillbaka i tiden.Till Maja som är tio år gammal och säger att hon hellre skulle vara död än attleva, då skulle jag berättat för henne att livet kommer vara jobbigt men detkommer att vara värt det och att allt kommer att bli bra.

Likes

Comments

Instagram - @majapersssn @majapersssn